Jag kan många gånger önska att mitt liv var lite mer som en film. Att de onda fick vad det förtjänat och att allt slutade lyckligt hela tiden, helst inom två timmar. Men i verkliga livet är det ju inte så. Ytterst sällan i varje fall. Visst ibland har jag tur, särskilt vad gäller seo hosting av någon anledning men i övrigt har mitt liv få likheter med någon film jag sett. Det skulle väl vara något polskt existentialistiskt drama från sjuttiotalet då. Fast det faller nästan också eftersom jag sällan lyckas se så där intellektuell och djup ut i motljus som huvudrollsinnehavarna i de filmerna brukar göra. Men jag önskar att det bara en gång kunde få vara så, bara för en dag. Jag vet inte ännu vilken typ av film jag skulle önska att mitt liv var. Inte en komedi i varje fall, det vore hemskt. Jag ryser faktiskt vid blotta tanken.

Jag har under flera år haft för vana att läsa platsannonser varje morgon. Kanske inte nödvändigtvis för at jag letar efter ett nytt jobb själv. Mer för att jag tycker att det är underhållande faktiskt, hur konstigt det än låter. Jag har helt enkelt ingen normal hobby att tala om. Har aldrig haft. Förmodligen kommer jag aldrig skaffa någon normal hobby heller. Det är liksom inte för mig och kommer aldrig någonsin bli. Jag vägrar vara normal, ju nördigare och meningslösare en syssla är desto mer tilltalande är den för mig. Jag övervägde ett tag att börja läsa telefonkatalogen eller något lika meningslöst men det gick liksom inget vidare. Men rent principiellt är det så jag går tillväga. Ett tag lärde jag mig ett tjogotal matrecept som involverar livsmedel jag är svårt allergisk mot och alltså aldrig kan äta. Nu har jag glömt dem men jag kommer ihåg hur roligt jag hade när jag lärde mig recepten.

Jag funderar på att sälja lite grejer som jag har här hemma för jag har så himla mycket onödiga saker hemma som bara tar upp en massa plats och jag skulle inte ha någonting emot att bli av med dom och sen skulle det ju inte vara helt fel med lite pengar heller men jag vet inte om det blir så himla mycket pengar för jag kanske inte kan sälja mina saker för några större summor men lite kommer jag nog att tjäna i alla fall och det ska bli väldigt skönt att bli av med dom. Jag har en massa profilprodukter över hela skrivbordet av någon anledning, det är ju ingenting jag har någon användning av direkt men jag antar att jag köpte som bara för att jag tyckte att de var fina. Jag måste nog rensa lite på mitt skrivbord också för så här kan jag inte ha det.

Barnkläder är viktiga grejer. Man vill ju inte spöka ut sin unge hur helst heller. Men ibland går det där lite till överdrift måste jag säga. Ganska ofta nuförtiden ser man föräldrar som hänger på sina knattar uteslutande Guccikläder och plagg från andra svindyra märken. Jag förstår inte riktigt poängen med det. Ungen kommer ju växa ur de där jeansen för 1 200 på ett par månader. Det måste förstås vara så att de vill bräcka andra föräldrar som styr ut sina ungar i lyxiga kläder. Jag har svårt att se någon annan förklaring till det där fenomenet. Jo, det är väl klart att man vill att ens barn ser propert ut, man kan ju inte lika gärna klämma ner dem i någon sopsäck, men plagg för tusentals kronor som blir oanvändbara på några månader är väl ändå bra onödigt. Det är lite som att ge hysteriskt dyr årgångschampagne till något som bara vill bli full och hade nöjt sig med Rosita (inte riktigt kanske).

Just nu regnar det kraftigt utanför mitt hus. Det formligen vräker ner till och med. Vatten kan trots att det nyckeln till allt liv och det där vara ganska besvärligt ibland. Häromdagen lyckades jag till exempel skvätta bara lite vatten på min mobiltelefon vilket ledde till att den lade av ganska omgående. Men det var så löjligt bara, det var bara någon droppe vatten som kom på telefonen men tydligen var det tillräckligt för att förstöra den. Jag vet inte varför men just nu undrar jag om man kan med hjälp av defibrillator återuppliva en person som har fått hjärtstillestånd i ösregn. Går det eller sprids liksom elchocken ut över hela kroppen. Det kan ju inte vara så eftersom tanken, som jag har förstått det, är att elchocka hjärtat och enbart det. Eller det kanske går förstås. De som tillverkar det här grejer har nog tänkt på den saken förstås. Det känns ju inte som en grej man bara missar.